Hejsan!
Nu var det rejält länge sedan jag skrev något här. Men det ska jag nu råda bot på! Denna gång tänkte jag däremot inte göra ett inlägg om något jag pysslat med, jag tänkte berätta om min väg tillbaka till livet. År 2020 var ett speciellt år för många i och med den stora pandemin som drabbade världen, men för mig var det ett speciellt år på flera sätt.
I mer än 20 år har jag stått på en hel drös av olika mediciner, och i höga doser. Jag hade ingen energi och orkade nästan ingenting alls. Under loppet av ett helt år kanske jag orkade med att se runt fyra filmer. Efter klockan 18 på kvällen varje dag var jag tvungen att lägga mig i sovrummet och låg där hela kvällen, utan att göra nånting alls. Jag var helt slut och utmattad i huvudet oavsett om jag hade gjort något ansträngande under dagen eller inte. Det tragiska är att jag tyckte att ligga där och inte göra nånting, var det bästa med hela dagen.
Jag hade hög ångest varje dag, som jag tog ångestlindrande medicin mot. Jag försökte upprepade gånger att sänka min antidepp, men jag mådde så dåligt varje gång att jag alltid blev tvungen att avbryta och höja tillbaka till originaldoseringen.
Så en dag i februari, när jag var jag hos min läkare, gav han mig ett förslag, eftersom det inte fungerade för mig att trappa ned medicinen på vanligt sätt. Det var att göra något så drastiskt som att lägga in mig på psyket för observation och ta bort alla mediciner på en gång! Och jag nappade.
Jag var såklart livrädd, ingen visste hur det skulle gå, inte ens min läkare! Planen var att jag skulle vara där tills jag mådde bra, ungefär tre, fyra veckor skulle det ta.
Medicinerna trappades ner i ett rejält snabbt tempo, mycket snabbare än det brukar gå på egen hand i hemmet. På två veckor var allt borta! Och jag mådde så fruktansvärt dåligt!
Ibland när jag mår väldigt dåligt så drabbas jag av något som liknar katatoni, då kan jag varken röra mig, prata eller på något annat vis kommunicera med omvärlden. Ofta fastnar vissa kroppsdelar i luften, som en arm, och jag får inte ned den. Eller så rör jag ena armen i luften i ett repetitivt mönster, upp och ned.
En kväll på psyket inträffade “katatonin” när jag satt inne på toaletten. Jag lyckades trycka på knappen som tillkallar personal och efter ett tag kom det in en personal som frågade:
-Var det du som tryckte på knappen?
Men jag kunde ju inte få fram några ord, så hon vände och gick därifrån!
Efter kanske 45 minuter lyckades jag skriva till Tommy på mobilen och förklarade att jag akut måste få i mig någon lugnande tablett eftersom jag mådde hur dåligt som helst! Han ringde då till avdelningen och förmedlade det, vilket ledde till att det kom in en personal för att ge mig medicinen, men när han inte fick någon respons av mig så frågade han mig:
-Vill du inte ha medicinen eller?
Och när jag inte svarade så vände han och gick! Så där befann jag mig i världens sämsta mående, och fick ingen hjälp, ingen att prata med, ingen medicin – ingenting.
Jag ville där ifrån! På en gång! Tommy skyndade sig dit och lugnade ned mig, och jag stannade motvilligt kvar över natten. Dagen efter fick jag träffa en läkare som jag inte träffat förut, som frågade mig:
-Börjar du inte känna dig klar här nu?
Mötet slutade med att jag blev utskriven. Det hade hade inte ens gått två veckor!
Jag fick fylla i en lapp hur bra jag mådde på en skala mellan 0-100 och jag fyllde i det mest tänkbara sämsta måendet – en nolla. Jag befann mig på botten, jag mådde så dåligt det bara går att må.
Nu så här i efterhand har jag fått reda på att det skedde ett missförstånd. Planen var att jag skulle stå kvar på 75 mg av min antidepp, men av någon anledning så togs allt bort istället. Vilket jag uppenbarligen inte klarade av.
När jag kom hem så kunde jag inte sova, dels för att jag var väldigt speedad och energifylld/rastlös, och dels för att jag inte längre hade någon sömnmedicin. Ibland gick det två dygn utan att jag sov en blund. Och de nätter jag faktiskt sov, så var det inte mer än tre timmar.
Efter två veckor av sömnlöshet skulle vårt ena marsvin opereras och jag oroade sönder mig. Tommy åkte iväg med marsvinet till veterinären och jag lämnades kvar ensam hemma – övertrött och sönderstressad.
Mitt psyke blev överbelastat och jag hamnade i något slags tillstånd där jag gick runt och ofrivilligt berättade allt jag gjorde högt för mig själv:
-Nu tar jag ett glas vatten!
-Nu går jag till vardagsrummet!
Till slut klarade min hjärna inte av något mer och det enda jag gjorde var att upprepa ordet OKEJ, hela tiden. Oavbrutet. “OKEJ! OKEJ!”, tills jag till slut drabbades av en panikattack, så svår att jag inte kunde andas. Eftersom jag inte fick någon luft så sprang jag ut på gatan, mitt i vintern, i bara strumpor, och skrek på hjälp.
Som tur var så var min granne ute med sin hund just då. Jag bad henne ringa efter en ambulans. Sedan kommer jag inte ihåg något mer, allt är luddigt, min granne har fått återberätta vad som hände.
På psykakuten trodde de att jag drabbats av en psykos, som troligen berodde på sömnbrist. Så jag fick komma tillbaka till psyket, men till en annan avdelning, denna avdelning var en tvångsavdelning, för de med pågående psykoser.
Så här i efterhand har de dock kommit fram till att det troligtvis inte var en psykos, utan snarare ett slags förvirringstillstånd.
Det var inte ett roligt ställe, det vill jag då lova. Folk gick runt och skrek eller dansade och vissa var enormt otrevliga. Detta var inte en trygg plats. Jag passade inte alls in här. Min rumskamrat snarkade dessutom så enormt högt att det hade varit omöjligt för vem som helst att sova. Och de kunde inte ens fixa öronproppar till mig…
Den förmodade psykosen berodde ju på sömnbrist och stress, så jag var i princip bara där för att jag inte kunde sova. Men inte kunde jag direkt sova bättre när jag hamnade där. Nej, jag sov nog faktiskt ingenting alls. En natt gick jag till personalen och sa att jag inte kunde sova. Det enda de då kunde erbjuda mig var kaffe!
Eeh, har jag missat något eller?
Skulle kaffe hjälpa en att somna?
Till slut lyckades jag övertala läkaren att jag var tvungen att byta avdelning. Jag gick sönder av att vara kvar på tvångsvården. Enda kravet var att jag lovade att stanna så länge så jag behövde. “Självklart!” Så efter tre dygn på tvångsavdelningen fick jag äntligen komma tillbaka till öppenvården. Att komma tillbaka till den öppna avdelningen var som att vara på kollo i jämförelse, där fick jag till och med vänner. Fast trots att läkaren på tvångsvården ville ha kvar mig så länge som möjligt, så hade de ändå så bråttom att skriva ut mig från den öppna avdelningen igen. Det var just då Coronan började bryta ut, så de stängde ner sjukhusen för besökare. Kanske var det därför de ville skriva ut mig så fort? För att de helst inte ville ha patienter under en pandemi? Tommy fick inte komma och hälsa på mig på avdelningen, så kanske var det lika bra för mig att få komma hem. Jag hann bara vara där några dagar tills de skrev ut mig.
Den här gången gick det dock bra att komma hem. Däremot tog det ett tag för mig att anpassa mig till mitt nya liv. Att kunna sova igen.
Nu utan mediciner har jag nästan aldrig ångest. Och jag har så otroligt mycket mer energi!
Förut orkade jag aldrig laga mat. Nu lagar jag mat flera gånger i veckan, ganska avancerade maträtter dessutom.
TV ser jag numera på nästan varje kväll. Jag går i ett mycket raskare tempo, snabbare än de flesta andra. Jag promenerar minst två timmar varje dag.
Sedan jag tog bort medicinerna, alltså för 10 månader sedan, så har jag hittills gått ner 34kg! För nu när jag mår bättre är min ätstörning borta. Jag småäter inte längre, hetsäter inte och jag kan numera ha godsaker hemma utan att äta upp dem.
Jag är mycket gladare nu för tiden och kan nästan påstå att jag gillar livet!
Jag bifogar här en bild. Den vänstra bilden är tagen för 3 år sedan.
Jag är inte bara större där, jag har dessutom dålig hållning och ser inte alls lycklig ut (trots att jag försöker le).
Den högra bilden är tagen för någon vecka sedan. Där tycker jag att jag ser gladare ut.
Jag är otroligt tacksam för den läkare jag har idag!
Som gav mig en chans till ett nytt liv, de flesta andra läkarna sätter mest in mediciner, utan att bry sig om att ta bort.
Vad har jag då lärt mig av allt detta?
Att många inom vården saknar kunskap, förståelse och empati. Och att för mycket mediciner under en längre tid, skapar mer bekymmer än vad den gör nytta.
Mitt nickname var Blunda. Men vet ni vad? Nu vill jag inte blunda längre. Jag vill öppna ögonen, och se!!
